Jajamensan, nu är det ju bara pulver och vatten som gäller. Känns helt ok egentligen men det är sjukt svårt att komma igång denna gång på helfart. Helt galet. Jag vet inte om nacken påverkar så pass mycket eller vad som är problemet. 

 

Jag är ju ständigt yr och när man börjar på helfarten så känner man sig lite halvskum de första dagarna. Lägg till yrseln på det. Hua hua. Men jag kämpar på!

 

Ja, enkelt är det som gäller idag. Svart och rosa! 

 

Jag har tagit lite nya bilder på mig. Nystartsbilder som jag kallar det eftersom jag faktiskt är på en nystart nu. Är dessa något som ni vill ta del av? 

 

 

Kände mig lite som att jag var på jobbet å A kom hem och åt pannkakorna som jag stekt. Han hade nämligen sagt att vi kunde gå ut på en promenad. Som jag har tjatat! Så hand i hand gick vi i en timme i mörkret. Myspys! Jag fick min motion så det är ju toppen. Att jag fick med mig honom ut var ju ett under! Promenad två dagar nu! Jag ska nog ta mig ut på dagens tur snart också tänkte jag. 

 

Jag har så sjukt ont i hela kroppen. Snacka om att sjukgymnastik tar på nacke och kropp. Var ju till sjukgymnasten i tisdags som kom fram till att alla mindre muskler i min nacke lagt av pga att de stora musklerna är så pass spända som de är. Jag fick tre väldigt enkla övningar som jag ska göra tre gånger, tre gånger om dagen. Dvs varje rörelse nio gånger om dagen. Då förstår ni hur pass handikappad och ont jag har. 

 

Ja, igår hade jag träff med min coach. Vi kom fram till att det blir helfart nu och att vi kör i tvåveckorsetapper. Mitt måldatum satte vi till den 1 september 2013. Jag har alltid sagt att jag vill nå mitt mål i maj 2013 men det går ju inte. Man måste vara realistisk. 

 

Lena trodde iaf att jag kommer att ha nått mitt viktmål om tre månader, dvs mitten på juli. 

 

Jag har ju tappat mycket av min mentala näring eftersom jag får den genom träning och hästar. Mentala träningen måste jag komma igång med och fick även denna som läxa. Rörelseglädjen ska jag komma igång med så gott som jag kan, nämligen genom promenader. Jag slog sak i detta igår redan då jag gick från busstationen istället för att ta en stadsbuss. Bra va? Lena sa att jag skulle fokusera på tre av dessa fyra bitarna inom Xtravaganzahjulet och få dessa att fungera först.

 

Jag vägde mig också, samt gjorde en midjemåttscheck men jag valde att inte kolla på detta. 

 

 Helfart dag 1, it's ON! 

 

Jajamensan nu kör vi igen. Dags för sista spurten och de sista kilona. Det är dags att nå mitt mål. 

 

Jag har köpt en målklänning som ska vara min absoluta målklänning. En klänning som är perfekt att ha på dop och bröllop. Jag är bjuden på bröllop i början på september och då ska jag ha den på mig hade jag tänkt. 

 

Som ni vet, har jag alltid haft målklänningar som sedan blivit för stora. Jag tycker det är bra att ha sådana. Det ger en liten sporre och man kan se framstegen tydligt. Här har ni målklänning ett, målklänning två och målklänning tre (som jag ännu kämpar med).

 

Idag ska jag som sagt träffa min coach och äntligen ska jag träffa en sjukgymnast i Tomelilla eftersom den i Trelleborg inte dög för min läkare..

 

En bra dag för en nystart helt enkelt. 

 

Alltså detta är helt sjukt. Börjar bli orolig över min trötthet. Visst, min kropp går igenom mycket nu som är påfrestande. En hund och en häst som tagits bort, en skada och en massa annat. Kanske är det därför jag är så trött, eller har jag brist på något? Jag går ju inte helt fullt upp på helfarten. Kanske blir det bättre när jag kommer igång på riktigt och helt säkert får i mig allt jag ska ha i mig. Annars vet jag inte vad som kan vara fel. Pollen kanske?

 

Emelie trodde jag var gravid så jag gjorde ett test för ett par veckor sedan och det var negativt. Tack och lov! 

 

Imorn ska jag träffa min coach! 

 

Igår var vi till A:s syster då hon fyllde år, samt att hennes ettårige son också firades.

 

Påväg hem tll A igen, kollade jag ner på mina ben och utbrister:
-"Meeen, det ser ju ut som jag har smala ben nu ju. Knäskålen sticker ju ut!". A klappar mig på benet och ler, varpå jag säger:

-"Tänk när jag tappat 20 kilo till. Blir du nöjd då?" A tittade bara på mig och sa:

-"Vadå? Jag är nöjd. Det är DU som ska vara nöjd". Jag spinnade vidare på detta och sa:

-"Okej, så om jag droppar 30 kilo till och är nöjd, då är du också nöjd?". A svarade:

 

Det är skönt att jag har träffat en så pass fin kille som stöttar mig i det största projekt jag har i livet, men som samtidigt är realistisk.

 

Jag VET att jag skryter massor om A men helvete vad jag är lycklig!

 

 

Ja, dagen igår var ju såklart väldigt tufft. Men det blev det lugna, fina avslut som jag hoppades på så det känns skönt. Spenderade dagen installerad då jag försökte borsta henne så gott jag kunde med min onda nacke. Satt med henne i stallet, gav henne sista måltiden vilket blev en stor hink med nerfor och melass, hennes favorit som hon slurpade i sig. 

 

Gick sedan ut med henne en halvtimme för att beta. De andra hästarna gnäggade konstant efter henne. Hon gnäggade inte en enda gång, utan var alldeles lugn. Inte alls likt henne. Veterinären kom och gav henne en lugnande spruta utanför hagen. Då gnäggade hon till de andra en gång. Sedan gick vi ner till platsen i hagen där det skulle ske. När vi kommit dit, gnäggade hon en gång till. Veterinären satte ett rör som hon sydde fast och gav mig sedan lite tid tillsammans med Kalinka. Därefter kom hon med sprutorna. 3 stycken var det. Hon gav en och sedan en halv till. Kalinka föll och andades inte. Hon gav henne resten av sprutorna och sedan var det klart. Hennes ögonlock ryckte ett par gånger men det var allt. Inga hjärtljud, inga reflexer. Skönt. Veterinären trodde att hon var borta redan när hon föll.

 

Bertil kom sedan och grävde ner henne så det blev gjort ganska så snabbt efter att allt var klart. Det känns jävligt tungt men samtidigt är det en lättnad att allt gick så pass bra som det gjorde. Vi grät allihopa en skvätt hemma.

 

Värst var det imorse när jag tog ut de andra hästarna. Hotten travade sex steg in i hagen, tvärstannade och kollade rakt på platsen där Kalinka låg, gnäggade och stod sedan helt still i fem minuter. Sedan sprang båda två en liten sväng i hagen och skrek lite efter henne. Men jag tror de vet. Det kändes som det igår kväll när jag var ut sista gången.

 

Men livet går vidare. Idag ska vi på födelsedagskalas hos As syster. Känner mig inte så social men det kan vara bra att tänka på annat. Tänkte försöka köra på afrolooken idag, hehe!

 

Yes box. Igår snackade jag med min viktcoach. Hon undrade lite hur det gick och jag berättade som det var. Jag sa att jag äter enligt halvfart så gott jag kan, jag kan inte träna nu men jag tar små korta promenader och jag har kanske failat nån gång så jag ätit ris till middag.

 

I gårdags köpte A godis, jag smakade kanske 4 st. Ferraribilar, en rosa Pez och kritor. Nu till det intressanta. Igår åt A ur sin godispåse, sträckte fram en mörkrosa Pez till mig och frågade om jag ville ha? Nääää, sa jag. Det är ju fel färg! Hade det varit för ett år sedan, hade jag inte brytt mig om färgen, utan slukat den med pappret på. Istället sa jag nej och klarade mig bra utan godis. Det må låta löjligt men för mig är det en stor sak.

 

På tisdag ska vi ses och prata eftersom jag missat en del gruppträffar. Hon gissar iaf på att jag kommer nå min målvikt om tre månader så fort jag börjar på helfarten igen. Jag går på helfarten två mål om dagen och äter middag tillsammans med A. En mjukstart helt enkelt.

 

Nu ska jag åka hem och få detta gjort. Spendera några timmar i stallet med Kalinka. Skiter i hur ont jag har i nacken. Dessa sista timmar ska bara vara våra. Fyfan vad ont det gör.

 

 

Ja fyfan. Jag har precis ringt det absolut jobbigaste samtalet som jag behövt ringa. 

 

Förra veckan fick jag beslutet hemskickat från Länsstyrelsen. Idag var det dags för steg 2. Ringa veterinären och boka en tid för att hon ska komma ut och ge Kalinkas allra sista spruta, den som gör att hon kommer somna in. 

 

Klarade av att prata och allt men veterinären sa i slutet "ja, jag förstår att det är svårt". Då började tårarna spruta. Imorgon efter klockan nio kommer hon att ringa och lämna en tid som hon kommer att komma. Jag trodde att jag vant mig vid tanken nu eftersom vi fick provsvaren för två månader sedan. 

 

Jag vet inte alls. 

 

Kalinka har varit min trygghet i livet sedan jag åtta år gammal. Jag hade en hemsk uppväxt. Var riktigt mobbad på skolan pga mitt efternamn och att jag var lite mullig. Tjock var jag inte, utan snarare lite kraftig/mullig. Blev kallad fetto, hora osv. Blev nerslagen på skolan så pass att jag haft problem med min rygg sedan dess eftersom de äldre killarna hoppade på min rygg. Det slutade med att jag spenderade rasterna på toaletten. 

 

Jag spelade även fotboll sedan sju års ålder men slutade med detta då jag dög i laget men inte på skolan. Jag började med hästarma och Kalinka var den andra hästen jag red. Ett år senare när jag var nio år, började jag sköta henne en dag i veckan efter att ha haft två andra sköthästar på ridskolan. Jag tyckte synd om Kalinka eftersom alla hästar hade skötare, utom hon. Ingen tyckte om henne för hon var "sur", trög och vägrade hoppa. Hon blev även kallad för älgen. Jag tror det var omedvetet men nu i efterhand inser jag hur pass lika vi var.

 

Ju mer tid jag spenderade i stallet, desto mer började jag tycka om Kalinka. Jag började hyra henne på påsklov, vinterlov och sommarlov. När jag var 13 år och Kalinka var 17, skadade hon sig i hagen så pass mycket att hon släpade det högra bakbenet bakom sig. Tanken var då att om hon blev bra, skulle jag köpa henne så jag började dela ut reklam för att tjäna pengar. Men ridskolan behövde ha en häst som kunde gå lektioner och därför hade de inte plats till Kalinka. Det slutade med att jag blev fodervärd på henne och hade henne uppstallad hos ridskolans granne. 

 

Jag skötte henne varje dag. Cyklade dit innan skolan för att ta ut henne, cyklade dit efter skolan för att ta in henne och sköta om henne. Hon blev en helt annan häst, den häst jag lärt känna under somrarna när jag hade hyrt henne och tagit henne till betet. Hon var glad, pigg och alldeles underbar. 

 

Månaderna gick och det var dags för återbesök hos veterinären. Jag fick följa med Lena till veterinären som sa att Kalinkas ben faktiskt läkt och jag kunde börja rida henne lite smått. Sedan köpte jag henne.

 

Jag har fått elva fantastiska år tillsammans med henne sedan dess. Hon räddade mig, men samtidigt räddade jag henne. Hade inte vi funnit varandra, hade hon förmodligen skickats till slakt den där dagen för tolv år sedan då hon skadade sig. Jag är tacksam för varenda dag jag haft med henne, varenda minne finns i hjärtat och jag önskar jag tagit tillvara på de sista åren bättre än jag gjort. Jag kommer aldrig glömma henne och detta gör faktiskt ondare än jag trodde.

 

Vi har en connection jag inte kan förklara. När jag haft det tufft av olika anledningar, har jag gått ut i stallet och satt mig i hennes box. Hon har buffat, puffat och ofta lagt sig ner med sitt huvud i mitt knä. Vem ska jag nu gå till när jag har det jobbigt? Hon är min bästa vän. Det har hon alltid varit, och kommer alltid att vara ♥

 

Ja, hur går det egentligen, undrar väl ni? 

 

Att börja på helfart i fredags gick mindre bra. Idag ska jag börja på helfarten. Nu kommer jag med nästa "undanflykt" hehe men jag hade faktiskt inga frön, olja och bara ett par få påsar kvar här hos A så jag hämtade med det tillbaka hemifrån när jag var hem i helgen.

 

Berättade för A att jag ska börja med helfarten. Han sa bara jaha okej. Haha! Jag förstår dock vad folk menar med sambokilon nu när vi praktiskt taget "bott ihop" nästan en månad pga min sjukskrivning. Att A äter mindre bra saker är ok. Det fungerar för honom. Han kan äta ris, hälla på lite extra smör, köpa hem godispåsar för 100kr osv. Men det fungerar inte för mig. Jag behöver bara titta på skiten så går jag upp tio kilo. Han förbränner ju allt. Men hur hans insida egentligen mår vet i katten. Allt jag vet är att jag kämpat bort mina 50 kilon alldeles för hårt för att jag ska släppa allt för att "gotta till det lite extra".. Det är inte värt det.

 

Så nu är det all in som gäller igen. Ska försöka ta mig ut på lite fler promenader också. Har tyvärr inte så bra skor och jag kan ju inte direkt låna några av A. Hehe. 

 

 

Ja, jag tog tjuren vid hornen efter lite peppning av min fina vän Anna.

 

Pratade med A om allt. Ska jag vara ärlig så grät jag mest. Han låg och höll om mig, klappade mig på ryggen, pussade mig på axeln och försökte göra mig glad genom att pilla mig i näsan och göra grimaser. Till slut slutade mina tårar forsa och jag kunde prata med honom. Det är jobbigt att blotta sitt innersta för någon. Det tar på krafterna både mentalt och fysiskt. Var riktigt trött efter att vi pratat. 

 

Han sa iaf att han inte är som dom andra mupparna som jag träffat, att han tycker om mig för jag har något speciellt han inte kan förklara, för jag är snäll, rolig, lätt att vara med, glad (här började jag garva rätt så bra eftersom jag låg och bölade som värst när han sa det) och han trivs väldigt bra med mig och har lätt att prata med mig. Han sa att han kommer ledsna på mig år 2076. Ifrågasatte vad han tänkte göra sen då? Ähh men då får jag stå ut dom sista åren också även om vi kanske är lite less på varann.

 

Ja, jag har hittat mig en riktig guldklimp och han håller jag riktigt hårt i ska ni veta.

 

Tack för alla era fina ord och tips igår. Ni är bäst! ♥

Jag har kommit fram till att jag är rädd för att känna något för en annan person. Jag tycker om A jättemycket men jag tvivlar hela tiden på om han tycker om mig. Allt tyder ju på att han tycker om mig men det är precis som jag rent mentalt har intalat mig själv att jag inte går att tycka om, jag är inte älskvärd. 

 

Om inte A tyckte om mig, skulle han inte be mig stanna kvar här nu när jag är sjukskriven, han skulle inte fråga dagligen hur min nacke mår, han skulle inte köpa hem blommor, printscreena smskonversationer vi haft där jag skrivit något gulligt, han skulle inte krama om mig när jag är ledsen, han skulle inte presentera mig för släkt/vänner, han skulle inte hålla om mig när vi ska sova, han skulle inte tända ett ljus på toaletten efter att han varit där och gjort nummer två och han skulle inte komma in och pussa mig hejdå på panna/kind när jag ligger och sover. 

 

Ändå försöker jag stöta honom ifrån mig. Varför vet jag inte. Kanske beror det på att jag har dåliga erfarenheter av förhållanden, att jag senaste tiden bara träffat killar som behandlat mig illa, att mitt dåliga självförtroende som supertjockis ligger kvar, eller så ligger det djupare i att min pappa inte velat ha mig som dotter. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag tycker om honom jättemycket och jag kan se en framtid tillsammans med honom.

 

Det känns som att allt är så bra, vi passar bra ihop, vi trivs ihop och vi tycker om varandra. Då känns det bara som att det är för bra för att vara sant, det måste gå åt helvete snart för jag förtjänar inte detta fina.

 

Allt jag vet är att jag inte vill förlora A men att jag kanske kommer göra det om jag fortsätter att stöta ifrån honom så som jag faktiskt gör. 

 

Jag tänkte ju vara med i Vårruset den andra maj med Emelie men om inte min nacke snart blir bra, vet jag inte hur det blir med det. Jag kan ju inte träna innan, jag kan ännu inte springa eftersom jag går i hastighet av en sköldpadda för tillfället. De som känner mig, hör ju hur det låter då jag går relativt snabbt när jag går. Beror kanske på mina långa ben. Haha!

 

Men nu till frågan. Kan man GÅ på vårruset? Alltså inte springa? Eller är det springa som gäller?

 

 

Jajamensan. A åkte iväg på träningslägret vid ettiden och jag tuffade hem till Ystad ungefär samtidigt. Fick skjuts så det var ju en himla tur.

 

Jag har saknat min säng ska ni veta. Även om A's säng är jätteskön så är det något speciellt med ens egen säng. Hans säng är sålåg, gör asont att lägga sig pga nacken och även resa sig är jobbigt.

 

Nåväl, inatt sover jag hemma och imorgon ska jag tillbaka till honom. Vi hämtade ju dit min katt för två veckor sedan eftersom jag saknade henne en hel del. Nu är hon där själv tills imorgon bitti. Hon har mat, vatten osv så hon klarar sig över natten.

 

 

...hur mycket skit man egentligen ska behöva ta? Allt som kunnat gå åt helvete i mitt liv sedan november förra året, har gått åt helvete. 

 

Bilen som gick sönder, hästen som är sjuk, hunden som avlivades, stulen på pengar, skadad nacke, en morfar som kämpar mot sin cancer, en mobil som gått sönder. Aaaah jag får spel! 

 

Pratade med min chef idag och hon sa det är ett under att jag fortfarande är så pass positiv som jag är. 

 

Well, man kan egentligen bara skratta åt eländet eftersom det aldrig tar slut. 

 

På fredag hade jag tänkt påbörja min helfart igen. A åker iväg på träningsläger i Köpenhamn så jag blir pojkvänslös i helgen. 

 

Ja, nu ska jag minsann äta upp min pizza, käka upp mitt godis, dricka upp min läsk och juice. Efter det ska jag sluka en bytta med glass och skölja ner med lite oboy. När jag käkat det så ska jag minsann trycka i mig ytterligare lite lasagne och till mellis blir det nog lite chips och dippa... 

 

Eller? 

 

Verkar som att kära Alexandra tror satt det är sånt jag ursäktade mig med när jag skrev att jag skulle äta i fredags. Äta en massa onyttigheter för at slippa bli dömd. 

 

Till mitt försvar kan jag säga att det serverades ägg, sill, pastasallad, korv, köttbullar och spenatpaj på kalaset. Jag åt allt men pillade bort pastan i salladen. Herreguuud vilka onyttigheter jag tryckte i mig för att slippa bli dömd.

 

Jag fick ju bara mitt protein som jag skulle ha, de varma grönsakerna i form av spenatpajen (pillade bort det mesta pajdegen eftersom jag inte gillar paj) och salladen fick jag minsann också i mig. Korven åt jag inte eftersom jag inte äter korv och köttbullarna va hemmagjorda så de smakade jag på. Fett var väl den delen jag inte åt. Det serverades öl, pepsi, cola, pärondryck och sockerdricka. Vad drack jag? Iskallt kranvatten. Godis serverades inte ens. På kvällen när barnen lagt sig så skulle de vuxna som var kvar, beställa hem mat och äta ostbollar, dippa osv. Vi åkte hem och åt hemlagad kasslergryta, därefter somnade vi i soffan till Django. Så jo, jag kallar detta för medvetna val.

 

Dessutom har jag kommit på ett fruktansvärt bra knep för att se vad det är i saker som jag blir bjuden på när jag är borta. Jag är ju överkänslig mot mjölk och delvis gluten. Jag säger bara detta, sedan får jag läsa på innehållsförteckningarna. King! Ta del av det rådet ni som kan! Då kan ni tex se hur många procents kötthalt det är i korven och om det finns vissa tillsatser som inte är bra för er.. 

 

Var det någon mer som trodde att jag skulle vräka i mig en massa skit i fredags?