Rädslan att älska.
Glöm inte att du förtjänar all kärlek i världen! Njut och ta emot, och som du säger själv så är ddet större risk att det går åt helvete om du inte gör det...
Men visst känner jag igen mig. Det förhållande jag är i nu har många gånger varit på väg att haverera dels pga min vana att slå på mig själv och mitt eget självförakt. Jag tror att vi alla har knepigheter i bagaget som gör att vi reagerar på olika sätt i situationer, ofta på mindre bra sätt. Men det är bra att man är medveten om vad man gör och varför, för då kan man jobba på det och försöka förändra det till det bättre, och de gånger man inte lyckas kan man iaf fundera över varför det blev som det blev och hur man ska hantera det nästa gång.
Är det mig du skriver om Linda? Tror det handlar i grund och botten om våran egen självkänsla, det är lättare att stöta bort den man älskar "för då slipper man ju bli sårad" den där känslan som gör så ont. Dumma hjärnspöken man har. Du är värd att älskas Linda, njut av stunden och försök och ta en dag i taget. Nu är inte jag rätt person att predika i detta ämnet, då jag är en sådan som gärna stöter bort. Och jag har insett att det bara är en försvarsmekanism man har pga rädsla för att bli sårad. Många Kramisar
Ja det stämmer. Energi-tjuvar ska man akta sig för. Det är så synd att folk blir sådär konstigt annorlunda och ska typ tycka synd om sig själva bara för att någon träffar en kille. Speciellt någon som verkligen vet hur jag mått o vad jag har gått igenom.
Den svenska avundsjukan är fan inte snygg måste jag säga. Det känns rätt att göra mig av med såna människor. Man växer liksom ifrån varandra.
Sånt är ju livet!
Angående A så förstår jag vad du menar gumman! Men vet du vad, man måste verkligen kämpa! Hela jävla tiden. Du vill inte stöta bort honom, för han tycker verkligen om dig på riktigt!!! Så fortsätt kämpa. varenda jävla dag!
Men det är det där tjockis grejen, nu när man är mindre och har hittat någon som verkligen gillar en så känns det lite overkligt. Jag menar Johan hade aldrig gillat mig när jag var som fetast, de vet jag ju. Så jag blir också osäker trots att han säger varje dag att han tycker om mig. Helt sjukt vad hjärnan är en konstig sak egentligen haha
Det beror säkert på alla de saker du räknade upp. Det är nog jättevanligt att man som tjockis känner sig äcklig och inte värd att bli älskad. Man sätter sig själv på sista plats och antar att alla andra gör samma sak. Och det försvinner nog inte direkt med vikten utan det får man nog jobba på ganska mycket tror jag. Men som du skriver - det är ju helt uppenbart att han tycker om dig extremt mycket och du tycker om honom. Våga chansa! Våga lita på att det han visar är äkta. Visst är det en risk - men det är en minst lika stor risk att safe'a. Inse att andra människor ser dig inte som du ser dig själv, och de gillar dig. Börja tyck om dig själv också. ;) Du är värd att älskas, så klart!
Ps. Jag tycker du ska visa honom det här inlägget.
Jag känner igen det där väldigt mycket. De senaste fem åren har jag haft fyra pojkvänner, och de var alla rövhål som ljög, var otrogna och hade diverse andra problem i huvudet. Jag har själv dragits med dåligt självförtroende, ändå sedan 5-års ålder när min mamma påpekade att jag var fet… Jag gick från rund och ful till ganska smal och vacker helt plötsligt för 6-7 år sedan, men jag kunde inte se det själv, utan fortsatte dras med dåligt självförtroende.
För ett år sedan träffade jag killen som i dagarna blev min sambo och det var galet svårt för mig att släppa allt mitt bagage i början! Det tog verkligen lång tid innan jag på riktigt insåg att han älskar mig, vill mig väl och verkligen går att lita på. Jag testade honom väldigt mycket, tror att jag undermedvetet försökte stöta bort honom och vara jobbig, för att se om han orkade stanna kvar. Jag tror verkligen öppen kommunikation är jätteviktigt. Att du vågar berätta detta för A och att han lyssnar och tar in det. Hade min kille inte förstått varför jag krånglade så mycket så hade han direkt stuckit, men nu fick han en förklaring och kunde se att jag slogs hårt mot mina inre demoner; och då stod även han ut med det.
Ge det tid, jobba på din självkänsla, kommunicera, och du kom ihåg en sak: ofta ÄR det så att om saker är för bra för att vara sant så är det inte sant, MEN (!!) kärlek är verkligen undantaget som bekräftar den regeln. Kärlek kan aldrig bli ”för bra”, så är det bara. :)
Hoppas du kan slappna av och bara låta det ske. Låter ju som du hittat nåt fint som du ska hålla hårt i.
Haha vilket fint paket du gjort. En liten korv :-P
