Ja, dagen igår var ju såklart väldigt tufft. Men det blev det lugna, fina avslut som jag hoppades på så det känns skönt. Spenderade dagen installerad då jag försökte borsta henne så gott jag kunde med min onda nacke. Satt med henne i stallet, gav henne sista måltiden vilket blev en stor hink med nerfor och melass, hennes favorit som hon slurpade i sig. 

 

Gick sedan ut med henne en halvtimme för att beta. De andra hästarna gnäggade konstant efter henne. Hon gnäggade inte en enda gång, utan var alldeles lugn. Inte alls likt henne. Veterinären kom och gav henne en lugnande spruta utanför hagen. Då gnäggade hon till de andra en gång. Sedan gick vi ner till platsen i hagen där det skulle ske. När vi kommit dit, gnäggade hon en gång till. Veterinären satte ett rör som hon sydde fast och gav mig sedan lite tid tillsammans med Kalinka. Därefter kom hon med sprutorna. 3 stycken var det. Hon gav en och sedan en halv till. Kalinka föll och andades inte. Hon gav henne resten av sprutorna och sedan var det klart. Hennes ögonlock ryckte ett par gånger men det var allt. Inga hjärtljud, inga reflexer. Skönt. Veterinären trodde att hon var borta redan när hon föll.

 

Bertil kom sedan och grävde ner henne så det blev gjort ganska så snabbt efter att allt var klart. Det känns jävligt tungt men samtidigt är det en lättnad att allt gick så pass bra som det gjorde. Vi grät allihopa en skvätt hemma.

 

Värst var det imorse när jag tog ut de andra hästarna. Hotten travade sex steg in i hagen, tvärstannade och kollade rakt på platsen där Kalinka låg, gnäggade och stod sedan helt still i fem minuter. Sedan sprang båda två en liten sväng i hagen och skrek lite efter henne. Men jag tror de vet. Det kändes som det igår kväll när jag var ut sista gången.

 

Men livet går vidare. Idag ska vi på födelsedagskalas hos As syster. Känner mig inte så social men det kan vara bra att tänka på annat. Tänkte försöka köra på afrolooken idag, hehe!