Jag tröstäter.

Ja, jag har kommit till en insikt nu när jag haft det lite tufft ett tag och känner att jag ska vara ärliga mot er. Jag har tappat helfarten och börjat med något så hemskt som tröstätning.

 

Varför tröstäter jag då?

 

Well, jag var i ett förhållande som inte var särskilt hälsosamt för varken mig eller killen som nu är helt över och så ska det vara. Vi bråkade om småsaker som blev till enorma saker, vi undvek varandra lite och "hann" inte prata osv. Ska jag vara ärlig så har jag inte varit så ledsen över detta, utan det har mer känts som en lättnad att det nu är över. Visst, det är alltid trist när förhållanden inte fungerar men jag går igenom en sån sjukt stor förändring nu. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt.

 

En annan orsak till tröstätningen har nog varit efter att jag svimmade och blev hemma två veckor. Rastlös, ensam och då åt jag en massa skit istället. Inte rätt väg alls, det är jag medveten om.

 

En tredje anledning är att det varit lite kaos på ett av mina jobb där de misstrott mig utan anledning pga en kollega som "hittat på saker om mig". Istället för att prata med mig och fråga hur jag mått, har de gått bakom min rygg och gjort ändringar som påverkar mig som så att jag skulle jobba dagpass istället för nattpass eftersom arbetsledaren var orolig att jag skulle svimma på arbetet under natten när jag var ensam med brukaren. Sa dock att jag har läkarintyg på att jag är frisk och att hon inte trodde det skulle hända igen. Känner inte att de har "rätt" att göra det då de inte har någon grund för detta.  Allt har bara skötts så jävla fel. Men det gör inte så mycket för min anställning går ändå ut hos dem den 28:e augusti.

 

Jag pratade med min viktcoach häromdagen och sa att jag skulle börja på helfarten då men då kom ännu ett bakslag så jag har inte kommit igång ännu.

 

Men efter gårdagskvällen är jag säker på att det får vara nog med såna här dumheter. Jag ska kontakta en psykolog som kan hjälpa mig med hela tröstätningsgrejen. För först NU inser jag att jag sysslat med detta innan också. Missbrukartendenser finns i familjen (min pappa är alkolist) och det sägs att dessa beteenden kan gå i arv. Killar väljer oftast att missbruka alkohol medan flickor väljer att missbruka mat, en självdestruktiv väg helt enkelt.

 

Det är faktiskt ett jävligt stort steg för mig att se, acceptera och berätta att jag tröstäter. Jag kan stå för det nu och det är först nu jag själv sett det. Idag ska jag träffa min viktcoach och prata med henne om detta.

 

Innerst inne tror jag att jag är rädd att förändras för det känns inte säkert och tryggt. Killar kollar på mig på ett helt annat sätt (vänder sig om, flirtar osv) och det får mig att känna mig osäker. Att vara tjock känns tryggt för då vet jag att jag inte är något att se på och då vet jag vad killar tänker när dom ser mig (vilket fetto!!). Sjuk tanke va?

 

 

Om jag inte sätter stopp för det så kommer jag se ut såhär igen om ett år.

Att inse det är ett stort steg på vägen. Efter att jag gjort det har mitt tröstätande knappt varit och hälsat på. Jag slutade banta men går nu ner ändå.
Att erkänna för dig själv ditt problem kommer att hjälpa dig och om man lider av att matmissbruk är det inte rätt väg att undvika mat, då lär man sig inte att hantera ätandet. För som andra missbrukare kan inte vi undvika det vi missbrukar. Man måste ju äta. Hoppas du nu kan börja din egentliga resa och få må bättre:)

Jag tycker du är super duktig. Kommit en lång väg. Ett bra inlägg som kom direkt från hjärtat. Jag hejar på dig och vet du kommer greja detta galant. Man får lov att ha svackor. Kram på dig :)

det är jättebra att du talar öppet om det. steg ett är medvetenhet-insikt.

inressant blogg med glimten i ögat. Håller med om att tröstätning kan jämföras med missbruk, jobbar med missbrukare och kan i mångt och mycket se mig själv. Har också valt extravagana då jag har behov av mental träning och coacning. Fortsätt kämpa, glöm inte att du bestämmer, du har gjort ett fantastiskt jobbb. Super bra! Lycka till och hoppas du kommer iväg på mötet med coachen,

usch! har inte hunnit läsa här på ett tag. Du går igenom en hel del just nu! Hoppas det ordnar sig snart.
Kram vännen

Tusen takk for at du delte dette med oss! D skal mye mot til for å klare å innrømme ovenfor seg selv og andre at man trøstespiser. Håper at en psykolog kan være til hjelp for deg. Kanskje kognitiv terapi? Da får man hjelp til å tenke på et annet sett. Det har i alle fall hjulpet meg VELDIG. Kjenner meg mye igjen i det du skriver, og det er det nok mange andre også som gjør. Du må vite at du ikke er alene om å ha det slik, og aldri tro at du har "forloret" fordi du går igjennom en vanskelig periode nu. Hold motet oppe, hodet hevet og få hjelp til å finne tilbake til motivasjonen du hadde :-) Jeg har selv gått igjennom et samlivsbrudd nylig, har som deg.en pappa som er alkoholiker og jeg har misbrukt mat. Kommer nok alltid til å ha et unormalt forhold til mat, det er en evig kamp :-( Men man må kjempe. Du er knalltøff, Linda. Jeg heier på deg :-)

Det är jättebra att du har insikt om att du tröstäter! Jag tycker absolut att du ska söka hjälp och jag hoppas att det kan vara ett stöd på vägen mot ett friskare liv både psykiskt och fysiskt!

Väldigt bra skrivet och va skönt att du ska få prata med någon :) Vet själv hur det är att tröstäta. Minsta lilla motgång och man faller dit direkt :/

du är inte ensam om det du skriver, det låter nästan som jag !!!
KÄMPA PÅ... och vad är `"Helfart" går du på nått program av nått slag...
jag tränar på itrim själv, funderade om det var samma :)