Jag är hungrig på morgonen. Men under resten av dagen kurrar det inte i magen alls längre. Jag är inte hungrig så att det känns men jag äter tills jag är mätt, och sedan lämnar jag resten. Jag har alltid varit en sån som kastar i mig maten eftersom jag levt under ständig stress hela livet och har dessutom aldrig lämnat något på tallriken. Nu försöker jag jobba med att äta långsammare, och därför bli mätt snabbare och på så sätt inte överäta.

Som logopedstudent har jag lärt mig att:
1. Viktigt att tugga maten länge för att förbereda magen.
2. Från att du sväljer, tills maten är i magen så tar det 8-20 sekunder.

Ser ni sambandet?

Äter man för snabbt, tuggar man maten för snabbt, sväljer innan den är färdigtuggad och förbereder inte magen. Man sväljer första tuggan och tuggar nästa tugga snabbt och sväljer igen = innan första tuggan hunnit ner i magen så kommer nästa tugga som vandrar ner. Sedan blir man tvärmätt och svullen. Detta gör även att man får mer gaser.  Och om jag ska vara ärlig så har jag fisit betydligt mindre sedan jag började tänka på att äta långsammare eftersom man tuggar maten och blandar med mer saliv ju längre man har det i munnen vilket gör att magen har lättare att bearbeta maten.

Man kan också tänka såhär: Barn får mat upplagd, barn sitter inte still och äter non stop utan pratar och rör sig vilket gör att allt tar sin tid (den tid det behövs för maten att nå ner i magen). Sedan blir barnet mätt och säger "jag är mätt", ofta ber föräldrarna barnet att äta upp det som de tagit för sig trots att de är mätta = ungarna blir feta. Allt är ju logiskt!