Det har precis hänt en superrolig sak som jag bara vill skrika ut till den person som står mig närmast. Men när jag tänker efter så vet jag ingen som står mig närmast? Hur vrickat är inte det på en skala mellan ett och tio? Jag hade en bästa vän när jag bodde i Sunsvall som jag berättade allt för och som jag delade allt med och som gjorde detsamma med mig.

När jag flyttade till Skåne så började vi sakta men säkert tappa kontakten.. Nu vet jag nästan inte längre vem hon är. Vrickat. Jag är 19 bast och har ingen bästa vän. Fan vad miffat egentligen. Nåja. Inte törs jag skaffa mig någon ny som står mig så pass nära heller. Det är kanske det som är mitt största problem egentligen? Att jag inte släpper in folk i mitt liv, alltså på riktigt. Jag kan skämta, snacka och umgås med människor. Men det är ingen som jag verkligen umgås med. Eller hur man nu ska förklara det. Det finns ingen som jag anförtror mina mörkaste hemligheter eller vad man ska säga. Allt är bara ytligt.

Nåja. Jag är frisk och mår bra i alla fall. Det är väl kanske bättre än ingenting?