Ni behöver inte läsa om ni inte vill. Jag behöver bara få skriva av mig eftersom jag har så sjukt mycket känslor för tillfället.

Alltså jag fattar inte vad det är med mig. Halva jävla kvällen har jag suttit och lipat som en jävla idiot. Anledningen heter Selim. Han kom in på msn idag och det kändes tufft. När jag såg honom logga in så kändes det som att hela mitt hjärta stannade. För er som inte vet så finns det inlägg om Selim längre bak i min blogg. Han var en god vän. Kanske var han mer också. Det vet jag inte riktigt. Jag tror det var något mer. Från bådas sidor.

Vi hade tät kontakt efter vi träffats och helt plötsligt så slutade han höra av sig. Jag blev orolig som fan eftersom han bor i Turkiet och pluggade i Cypern. Så jag trodde att någonting hade hänt honom. Vi pratade nämligen med varandra jämt över sms. Det blev dyrt för oss båda och eftersom han hade dåligt med pengar när han pluggade så som han gjorde så trodde jag att det var därför som han slutade höra av sig.

Efter en månad så var han online på msn vilket jag insåg betydde att han var tillbaka i Turkiet. Jag skrev nämligen ett email till honom och såg att han var online när jag skickade det. Han var dock online på msn så han hade blockerat mig. Jag fick honom att ta bort blockeringen och han sa då att han haft sex med en tjej som blivit med barn. Alla vet ju att om man gör det i Turkiet så måste man gifta sig med tjejen. Så jag kände att allt var kört. Jag hoppades att han skulle dö och allt.

En dag så såg jag en bild på honom som jag hade kvar på min dator. Detta var cirka en och en halv månad efter att han berättat den nyheten som han släppt. Jag var förbannad som fan och skrev ett argt email till honom om hur dum han var och undrade hur han kunde göra så mot mig osv osv osv. Han svarade direkt och efter några mail så tog vi båda bort blockeringen på msn och snackade igenom allt. Då berättade han sanningen för mig. Han hade ingen tjej som han gjort med barn. Han var sjuk. Han hade fått en hjärntumör. Mina skuldkänslor kom direkt eftersom jag hoppats på att han skulle dö. Han berättade att han sagt så för att han inte orkade med att jag skulle tycka synd om honom och lida med honom. Han visste att jag skulle funnits där för honom men han skulle inte klara av att se mig lida då. Han såg lögnen som den lättaste utvägen eftersom han visste att jag inte skulle snacka med honom mer då. Eller det trodde han i alla fall.

Idag pratade vi som sagt igen och det känns verkligen i hjärtat, magen och själen. Jag klarar inte ens av att se en bild på honom. Jag önskar att allt skulle vara annorlunda. När vi pratar så glömmer han vissa ord och förstår inte allt som jag skriver. Det finns så mycket som jag vill säga honom som jag inte kan säga. Det finns så mycket som jag önskar var annorlunda och som jag aldrig sagt eller gjort. Jag önskar att allt var som tidigare. Även om jag har min pojke nu så kommer jag aldrig glömma Selim. Han var en stor del av mitt liv under en väldigt lång tid. Jag älskar honom och det kommer jag nog alltid att göra.. Tack för allt. Nu tänker väl ni att jag verkar ta den jag får eftersom jag har en annan nu. Men så är det inte. Kanske har jag flyttat över mina känslor från Selim till min bejb? Jag vet inte alls..

Historien om hur jag träffade honom från början och sånt, det hittar ni här: