Less
Jag förstår inte hur mitt liv kan gå neråt, uppåt och ner åt helvete på samma jävla dag? Jag fattar verkligen inte.
Många som jag umgås med, känns mer och mer som främlingar. Jag vet inte vem som jag ska lita på eller på vem som jag inte ens ska se åt. Jag tror alltid det bästa om alla vilket leder till att folk hugger mitt i ryggen hela tiden. Jag är så jävla fuckad i skallen som ändå litar på folk.
En annan sak är att jag har förändrats så otroligt mycket på 4 år, sedan jag flyttade till Skåne. Jag är liksom 19 år och går på 4 olika mediciner 3 gånger om dagen. Läkarna vet inte ens vad det är för jävla fel på mig och jag har genomgått alla jävla undersökningar som finns. Men någonting är det ju som är fel. Tack vare att jag inte är helt frisk så kan jag inte leva som alla andra. Jag har gått upp massor i vikt och liknar en jävla flodhäst.
Jag är så förbannat jävla less på mig själv att det finns inte. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag bara ett stort jävla ufo. Jag vill inte ens kolla mig själv i spegeln, jag kollar åt ett helt annat håll istället. Men utåt så visar jag ingenting. Jag håller mig själv glad och visar upp en glad och bra fasad eftersom det aldrig finns någon som verkligen vill och kan lyssna på mig.
Hela mitt jävla liv har jag känt att jag inte dugit åt någonting. Hela mitt liv så har jag blivit utstött och blivit mobbad av andra människor som hela tiden ska trycka ner mig. Det var fel på mig eftersom jag hade ett fult efternamn, det var fel på mig eftersom jag var lång. Det fanns alltid något jävla fel på mig.
När inte helt okända människor hittade något fel på mig, så var det min egen familj som hittade fel på mig. Den enda som aldrig hittat något fel på mig, är min morfar. Nu är min morfar väldigt sjuk och det känns som att jag kommer att dö tillsammans med honom. Hela mitt liv har jag haft problem med min pappa. Hela mitt liv har jag haft en mamma som sagt att jag är hennes livs största misstag. Min moster anmälde min mamma till socialen redan när jag var nyfödd. Ni kan ju själva kanske förstå vilken jävla vrickad familj och miljö jag växt upp i.
Att jag mår som jag gör, har gjort att jag inte är schysst 100% av tiden mot mina nära och kära. Jag är så jävla less på detta. Jag stöter mig ifrån alla människor och är helst bara med mig själv för att jag ska slippa vara den där dumma jäveln mot dom jag känner.
Hela tiden när jag lär känna någon som jag verkligen känner att jag kan lita på och som jag öppnar mig för, så slutar det med att jag blir kvar helt själv med ett krossat hjärta och en tillit som är ännu mera förstörd än vad den redan var. Jag är less på detta nu.
Det där med fasaden känner jag igen....
man är helt kraschad inombords, men man ska inte visa det utåt.
Att våga lita helt på en annan person tycker jag är svårt,
men när det väl lossnar så känns det skönt.
Jag har många sociala kontakter, men väldigt få som jag släpper nära mig,
som man kan prata om allt.
Tror det har med min känsla att vara livrädd för att misslyckas igen....
KRAMAR från ett grått Sibbhult
Vill inte va elak eller nåt men ibland känns det som du kanske överdriver lite?
Tack så myckey=) ja han e sugen på en bebis till men vi har båda kommit överens om att vänta.
Jag pluggar omvårdnad ska bli barnmorska=)
sj då?
Måste säga bara att det verkar jobbigt
så som du har det.. det med din morfar är verkligen synd att han e sjuk, han som verkar vara just bara den personen som har kunnat stöttade dig.
Vad e det för " fel " på dig? asså varför tar du så mycket medicin? och var i skåne bor du? styrkekramar
Tänkte kommentera väldigt enkelt bara.
Jag älskar dig, Linda!
