<3

I torsdags hände det som vi väntat oss sedan i början på sommaren. Min morfar somnade in. Äntligen för hans skull, förjävligt för min skull. De sista dagarna spenderades hos honom och på jobbet. Kvart i tio i torsdags morse somnade han in. Jag var dit vid tvåtiden för att ta farväl tillsammans med Cathrine som hjälpt och stöttat mig genom detta. Han såg så nöjd ut med rosen på magen och händerna knäppta på magen. Världens finaste lilla morfar. 

Dagarna sedan dess var mestadels varit en dimma. Jag har försökt hålla mig sysselsatt för att slippa tänka men igår sa kroppen ifrån och gav mig feber. 

Idag har jag packat de saker som han ska ha med sig imorgon. Hans favoritkeps, ett prydnadshjärta som han fått av mig, ett brev och en bild på han, mamma och mig. 

Jag tar detta väldigt hårt och det är först idag som det blivit verklighet. Morfar har alltid varit min pappa eftersom min pappa betett sig som han gjort under min uppväxt. 

Något av det sista min morfar sa till mig var, "jag orkar inte mer, jag ger fan upp allting nu". Jag sa till honom med tårarna rinnande ner för kinderna "gör det du måste, vi älskar dig ändå". Jag satt med honom en timme och klappade honom på armen. Han fick fram fem meningar under denna timme. Det sista han sa till mig, "hälsa med dig!", när jag stängde dörren till hans rum.

Fina morfar, jag glömmer dig aldrig och allt du gjort för mig. 

Har följt din blogg ett tag och känner verkligen med dig även om vi inte känner varann...skickar en stor varm kram.

Jag har följt din blogg ett tag och läst men aldrig kommenterat. Idag kände jag att jag vill skicka en stor kram och en extra tanke till dig.

Ta hand om dig själv nu och fokusera på att du ska må bra. Jag vet hur lätt det är att tappa greppet när något liknande händer.

Jag beklagar sorgen!

//Lena <3

❤❤❤❤❤ tänker på dig!!! Be strong.. Han finns alltid i ditt hjärta... Kraaaaaaam

Åh jag beklagar <3

Tänker på dig! <3