Svar till A;

 

 

Svar: Jag kan säga direkt att jag inte direkt har undanflykter. Det är snarare så att jag inte tagit det sista beslutet om att jag ska ta tag i det. Jag har tappat 50 kg. Det är rätt mycket. Rent mentalt har jag inte hunnit med. Jag är rädd att nå min målvikt. Jag är rädd för den sista förändringen. För vem är jag då? 

 

Jag har kämpat med min övervikt länge nu. Vem kommer jag vara när jag nått min målvikt och inte längre kommer ha det att kämpa med? Du får komma ihåg att 50 kilo är mycket att tappa, speciellt när man tappar kilona fort. Kroppen behöver ställa in sig på det nya. Men rent mentalt glömmer vi vad som måste hänga med. För det är mycket mer än "min kropp ser annorlunda ut". Bara för att jag äter idag innebär inte det att jag vräker i mig godis, glass och chips. Jag lever på halvfart, vilket är ännu en väg till viktminskning.

 

Bara för att jag har svårt att ta de sista kilona, innebär inte att jag har misslyckats och skapar undanflykter. Det innebär snarare en rädsla.

 

Jag måste lyssna på min kropp. Jag kan inte träna om jag känner mig förkyld. Det är inte hälsosamt. Jag kan inte träna nu när jag skadat min nacke och är sjukskriven till och med nästa fredag till och börja med, dvs jag kommer vara inne på min tredje vecka.

 

Jag har även väldigt mycket inre stress just nu. Det har varit oklart gällande våra kontrakt på jobbet, jag har en morfar som kämpar mot sin cancer, jag har en häst som jag tyvärr måste ta bort. Det sista jag vill, är att min nya pojkväns familj ska döma mig för att jag går på pulverdiet och dessutom ser detta första gången de träffar mig. Det vill jag varken för hans eller min skull. Han har varit singel länge, att han vågat ta steget för att träffa en ny tjej (mig) behöver inte ifrågasättas av andras dömande gällande min livsstil och min kamp. Nu vet jag ju inte. Hans familj är kanske inte så, det vet jag inte för jag känner dem inte ännu. Förra året träffade jag en kille vars familj dömde mig hårt när jag gick på helfart. Jag vill inte att det ska hända igen. Jag tycker om denna kille för mycket för att förlora honom och jag tror att vi har något riktigt fint på gång tillsammans.

 

Så nä. Jag ser inte detta som ett misslyckande, eller ens en undanflykt. Jag ser detta som ett medvetet val, vilket är en av de ståndpunkter Xtravaganza har ; gör medvetna val.

Tycker du resonerar jättebra, har sett och känner många som har opererat magsäcken å gått ner massa men sen ändå ätit amma mat som innan o går upp i vikt igen för att de ute tagit and om den personen som finns inom en. Att hjärnan inte kopplat att man ska nu äta hälsosamt och skapa en ny människa(typ)
Och jag hade oxå ätit vanlig mat man behöver ju inte vräka i sig bara för att man vill göra ett gott intryck ( får inte det intrycket att du gör detta!!!:))))) utan äter man lite av maten och någon frågar om man inte ska ta mer så är det ju bara att säga att man försöker vad hälsosam och det är ju ingen undanflykt!

Så fortsätt du som du gör, tror nog att du har koll på dig och din kropp mer än ngn annan har. Kämpa på och så härligt med massa kärleks inlägg när man kommer in och kollar läget :))))

Du är sjukt duktig!
Ta inte åt dig, och har msn inte bestämt sig så
Slåss msn ju med tankarna dag ut och in.
Samla krafter och fortsätt när DU VILL.
Att stå stilla är ju jätte bra det med.
Jag tycker du är grym och VET hur mkt psykiskt
är och har msn lyckats gå ner FEMTIO JÄVLA KILO
så är det INTE undanflykter som sitter i första rummet .

Var stolt och stark , kämpa på ( i din takt)

Kram

ÅÅÅh visst är det en jobbig känsla??
tror det hänger ihop med osäkerheten. Förut var jag stor som ett hus och jävligt osäker. SPeciellt när det gäller killar.
Men nu när jag är mindre ( Johan tycker liksom inte ens att jag är tjock utan bara kurvig och lite mullig över magen) så sitter osäkerheten fortfarande i mig på något sjukt sätt.
Han vill ju vara med mig, annars skulle han väl sticka på en gång?
Samma sak gäller din A, ville han itne vara med dig så hade jag itne varit det..

Jag hoppas det är på riktigt, för oss båda!

Men ÅÅÅÅÅÅ vad gullig han är!!!
Alltså jag smälter när jag läser sånt! En riktig karl är han din A!!! Håll hårt i honom haha

Ja alltså jag är ju rätt skadad jag med från tidigare förhållanden. Milt sagt.
Johan har aldrig haft en tjej innan så han är ju frisk och normal. Men jag har varit öppen o ärlig från början så han förstår mig. Jag är ju liksom rätt svartsjuk (han är inte det för 5 öre) men det är för att jag är rädd för att någon ska komma emellan och spräcka våran lilla härliga kärleksbubbla nu. Men han tycker typ det är gulligt att jag är lite svartsjuk, han blir liksom inte ens arg.
Han är den första som jag verkligen vågar vara öppen och ärlig emot. Lika bra att han lär känna hela mig på en gång liksom. Vill han springa ifrån mig så har han haft sina chanser nu när han vet att jag är lite skadad haha
Låter hemskt, men det är fan sant. Min tillit till killar är nere på 0. Johan bygger upp den dag för dag, särskilt när han är så fin o go som han är.
Känns lite som att jag inte förtjänar all denna lycka bara. Därför undrar jag hur länge det ska hålla..

Du är så sjuk duktig! och om man nu tappar 50kg så vet man ändå vad man gör! :)

suck inget funkar för mig. skulle maila dig mina uppgifter men din mail funkar inte? :S

iallafall så vill jag gärna ha klänningen så du kan väl skicka ett mail vart jag ska skicka pengarna o så så får du min adress sen :)

[email protected]

Jag förstår precis vad du menar. Jag är snart i mål jag med och det är sjukt skrämmande. För vad ska jag göra sen, vem är jag och vad förväntas utav mig. Det är inte lätt att vara nära sitt mål och du har varit och ÄR sjukt duktig. En av mina stora förebilder, så heja dig och jag tror som fan på dig.
Kramiz

jag får ju säga att med tanke på hur mycket du redan har gått ner så ska ingen komma och säga att du kommer med undanflykter. du är för fan grym. man ska få lov och leva lite också¨. vad är livet om man varje dag varje sekund tänker på vad man äter. DU gör det i ditt tempo med dina val och alla kan med sina egna ögon se att du har fan ta mig lyckats!!

Ja jisses det är en tuff resa och den mentala biten är värst tycker jag! Åh tack så mycket <3
Har du kvar inloggnings uppgifterna?
Kram <3

Känner så väl igen mig, och jag är bara i början av min resa. Efter 18kg började jag känna konstiga tankar, och märkligt nog är man rädd! Känns som om huvudet inte hänger med samtidigt som jag nog aldrig känt mig så tjock som jag faktiskt varit! Jag har nog känt mig ungefär så som jag ser ut nu hela tiden...

Du kämpar på hur bra som helst, och av egen erfarenhet brukar det vara de som aldrig lidit av grav övervikt som kommer med såna kommentarer. Samma personen brukar fördömma pulverdieter och att man bara går upp allt igen när man börjar äta igen (självklart gör man det om man fortsätter som tidigare!)

Ja, det var ju ett utförligt svar jag fick. Såg även att du klagat på "elaka kommentarer". Antar att du menar att min kommentar var elak? Jag skrev bara hur jag uppfattade det, eftersom jag inte läst så mycket mer än "Jag kan inte för att..." och "Jag måste äta vanlig mat för att..." senaste gångerna. Det var som sagt menat som omtanke och inte att vara elak. Jag tror att du tog kommentaren hårdare än jag menade den att vara. Så kan det vara med skrift.

Och f.ö så försökte jag inte vara anonym. Jag antog att du förstod vem jag var eftersom att jag kommenterat med endast ett "A" förut :)

/Alex (Sundsvall)