Ja, i onsdags var jag på konsultation eftersom jag kommit halvvägs på min viktresa.

 

Man köper nämligen ett års medlemskap hos Xtravaganza och de första 26 veckorna består av ett program som just heter 26. Därefter följer nästa program som heter Lifetime. Då får man en ny skiva med mentala spår (asbra, jag som redan ligger sjukt mycket efter med den första) och även en ny kundbok.

 

Kirsten som jag träffade (eftersom Lovisa var ledig), presenterade hela konceptet för mig eftersom de inte innehåller exakt samma saker som 26. Utan detta är lite mer djupt. Hon intervjuade mig också för att se hur allt gått hittills.

 

Hon satt även och räknade och kom fram till att OM jag skulle gå på halvfart från och med nu, så skulle jag nå mitt resultat i mitten av februari. Om jag går på helfart ett tag till, då når jag dit snabbare.

Känns helt sjukt när hon satte datumet 14 februari 2013 som att jag gått ner alla mina kilon tills dess. Helt jävla sjukt. Peppad som fan blev jag. Men likt förbannat norpade jag åt mig några godisar som stod på vardagsrumsbordet och åt. Varför? För jag tyckte synd om mig själv som varit uppe hela natten med morfar på sjukhuset och att jag helt enkelt var ledsen. Nu blir Emelie sur på mig. Förlåt!

22 juli. Dagen då allt sket sig.