Det finns inget imorgon.

Jag har funderat en hel del och kommit fram till en rätt så intressant sak. Det finns inget "imorgon".

 

Jag minns mig själv innan alla de gånger jag skulle försöka ta tag i mitt liv. Vissa gånger lyckades jag gå ner cirka 20-30 kilo, sedan föll allt och jag gick upp igen. Ni som följt mig här på bloggen länge, har ju även följt det.

 

Jag har alltid varit en sådan som tänker "jag börjar på måndag" eller "imorgon blir det andra bullar". Det har aldrig fungerat. Jag tror inte att det fungerar om man planerar att man ska börja en viss dag. För man lurar sig själv. Jag tror numer att det handlar om att man måste ta ett beslut "här och nu" och köra på det.

 

Jag minns när jag skulle börja på Xtravaganza. Detta var en lördag i februari. Anledningen till att jag just valde en lördag, berodde på att jag ville komma in i det hela innan jag började jobba på måndagen. Det fanns även en annan anledning till att jag valde en lördag för vet ni vad jag gjorde på fredagen innan jag började? Jag tog ett sista farväl till "mitt gamla liv". Jag köpte hem thaimat, chips, dipp, Ben & Jerrys-glass och ett Fazer Salmiakki-choklad. Allt detta tryckte jag i mig på en kväll. Helt sjukt.

 

Sedan dess har jag kört stenhårt på min helfart på Xtravaganza fram till den där söndagen för 2 veckor sedan då läkaren gav mig snickersen. Efter det har jag börjat fuska eftersom jag i min tröga hjärna ser det som ett misslyckande. Min helfart som jag aldrig fuskat på, var förstörd efter en snickers som läkaren tvingade i mig och därför kunde jag lika gärna fortsätta "för jag hade redan misslyckats". Visst låter det sjukt? Jag har gått ner 50,2 kilo men när läkaren tvingar i mig en snickers så har jag misslyckats.

Det är något jag skäms för, men något jag känner att jag måste berätta. Min viktcoach vet ingenting eftersom jag inte pratat med henne sedan den där dagen jag var på sjukhuset. Jag har dock en tid med henne på torsdag då jag ska träffa henne och då ska jag berätta allt som jag hållit på med de två senaste veckorna och då får vi planera hur jag ska göra med allting.

 

Jag känner mig lite dum och jag ser det lite som ett misslyckande. Jag vet inte varför jag gjort såhär och jag vet inte heller hur det kommer påverka mig och min fortsatta viktnedgång. Jag tror att jag gjort det eftersom jag varit hemma och sjukskriven. Jag har även haft en del motgångar både på jobbet och privat. Det är mycket som hänt dessa två veckor och jag tror att jag vänt mig till att fuska som en slags tröst just för jag inte riktigt vet vem jag är just nu.

 

Något jag vet, är att jag MÅSTE börja med min mentala träning. Jag tror det är där skon klämmer. Just att jag går igenom en förändring som måste stöttas upp mentalt.

 

Så alla ni som skriver att jag är duktig och att ni beundrar mig och att ni är stolta över mig (ja det finns faktiskt folk som skriver det till mig),  jag är ledsen om jag gör er besvikna. Men jag kände att jag måste berätta vad jag sysslat med de två senaste veckorna när jag varit sjukskriven.

En förändring måste göras nu. Inte imorgon, eller på torsdag. Något måste göras nu.

 

Det är mycket som jag måste jobba med, både psykiskt och fysiskt för att jag ska få ordning på allt som har med min vikt och min syn på mat att göra. Det är en lång resa kvar och jag hoppas ni fortsätter följa mig och min kamp.

 

En sak vet jag säkert, och det är att jag aldrig vill se ut såhär igen.

 

DU ÄR SKIT SNYGG, DU ÄR JÄTTE DUKTIG, DU KOMMER KLARA DET!
Jag vet hur det är. jag är likadan. Jag kan vara duktig i flera veckor men så kommer dagen då jag äter en bit kaka eller någon godisbit. Det blir kortslutning i hjärnan och man känner sig så jävla misslyckad. Hur sjukt är inte det då? Och sen äter jag som en gris i flera veckor. Hur kan man säga sig så misslyckad bara för man äter något onyttigt? Det är ju bara äta lite mindre samma dag eller dagen efter eller ta en extra promenad, så jämnar allt ut sig. Det är faktiskt sjukt vad hjärnan styr en...
jag är en person som bantar och äter absolut ingenting ELLER är den som kränger. Jag har ingen balans. Jag försöker varje dag. och vet du? Det är ändå det viktigast av allt - ATT MAN FÖRSÖKER! För en dag kommer man lyckas, man kommer kunna äta normalt, äta något onyttigt och träna OCH GÅ NER I VIKT.
Kämpa på!! Jag älskar din blogg! Kämpar du, så kämpar jag och förhoppningsvis kämpar alla andra också på. Du är en förbild.

Du har så rätt i det du säger. Hur många ggr har man inte kört med "f.o.m. måndag" som sedan blir nästa måndag etc.och det är verkligen någon mental grej med det där att det är så svårt att bli duktig efter minsta lilla bakslag. Men jag hoppas du orkar tänka så som du skriver för som sagt, det du har gjort är fantastiskt, vad som än har hänt det sista, och med den inställningen och den ärligheten som jag tror är det viktigaste, kommer du klara det! :)

Man kan träna mycket, äta bra eller operera sig men all viktminskning sitter mentalt. Det är där man måste förändra sig. Keam

Jag tycker inte du ska se det som att du misslyckats. Alltså nu menar jag nu sedan du blev medveten om att du tänker galet. Jag tror du får se det som att du pausade lite bara. Något du har rätt att göra för trots att det var läkarens fel så har du ju själv full rätt att pausa lite. Jag syftar inte på att du har kontrollen och yada yada, för visst det har man men så händer det oplanerade saker om man kan inte stoppa sig själv. Nej jag menar om den viktminskningspaus du gjort de senaste två veckorna av ALL den bra tid som du gått ned dina 50 kg på. 50 kg är toppen så nog sjutton har du rätt att "fuska" lite om du vill. Däremot är det bra att du känner att det är dags att sluta med den här lilla psusen (ja jag tycker vi ser det så =D) och komm aigång igen och vara precis lika stark som inna, för det går. Pepp till dig! Så klart följer jag vidare. Har själv tappat 45 kg och har minst 25 kvar

Tänk dig; du har gått ner 50,2 kilo! 50,2!!! Fattar du att det är som en hel människa nästan?! Hur kan du känna att du har misslyckats (även om jag förstår dig, jag är inte bättre)?
Om jag var du så skulle jag vara stolt över det jag har åstadkommit. Det är stort!! Att du har svackat är en del av processen. Alla har vi dessa "fetto-tankar" och visst, vi är mänskliga.
Blicka framåt istället! ;)

Wow, jag har inte sett en så gammal "före" bild av dig tidigare fast jag surfat runt rätt mycket i historiken på bloggen.

Vilket helvetiskt jobb du gjort, det är helt ofattbart.

Det är starkt av dig att inse och faktiskt förstå vad du gör just nu, med att du fuskar lite och så. Stort steg att mentalt ta tag i det, men har du pallat med så länge som du nu har kämpat så kommer du klara av den mentala biten galant också!

Det är bara att sätta fart! ;)

Gud va du är duktig! Så imponerande!! Jag känner faktiskt igen mig i din text. Jag va precis likadan fram till för 1 år sedan drygt. Nu har jag inte tappat gnistan än och älskar min nya livsstil med träning och har gått ner 30 kg. :) Bara 20-25 kg kvar. Fortsätt kämpa nu! Jag kommer kika in här snart igen! :D

Kunde likabra varit jag som skrev detta, sjukt.. Försök se det positiva i det hela, du har uppenbarligen lärt dig vad som är fel i beteendet och det blir din räddning denna gång. "Snedsteg" kommer alltid, gött att de kom nu, när du har stöd från viktcoacher och grejer. På något sätt beundrar jag dig ännu mer nu och du är skönt att du är ärlig, det hjälper både dig och andra! Kom igen nu Linda, du klarar detta :)

Hittade din blogg på viktbloggarna på blogspot.WOW! Helt otroligt att du gått ned så mycket! Jag har "bara" gått ner 13 kg och det har tagit mig så långt tid. 2 år. Men jag har aldrig gått upp igen, lärt mig bara mer och haft vissa hinder som gjort att jag inte gjort bättre men jag ångrar det inte för en sekund. Var STOLT över det du åstadkommit och tänk på vad du faktiskt kan åstadkomma. Kram

Vill bara säga hej och tala om att jag tycker du är grym av det jag läst hittills jag står i startgroparna på min viktresa.