Ja fyfan. Jag har precis ringt det absolut jobbigaste samtalet som jag behövt ringa.
Förra veckan fick jag beslutet hemskickat från Länsstyrelsen. Idag var det dags för steg 2. Ringa veterinären och boka en tid för att hon ska komma ut och ge Kalinkas allra sista spruta, den som gör att hon kommer somna in.
Klarade av att prata och allt men veterinären sa i slutet "ja, jag förstår att det är svårt". Då började tårarna spruta. Imorgon efter klockan nio kommer hon att ringa och lämna en tid som hon kommer att komma. Jag trodde att jag vant mig vid tanken nu eftersom vi fick provsvaren för två månader sedan.
Jag vet inte alls.
Kalinka har varit min trygghet i livet sedan jag åtta år gammal. Jag hade en hemsk uppväxt. Var riktigt mobbad på skolan pga mitt efternamn och att jag var lite mullig. Tjock var jag inte, utan snarare lite kraftig/mullig. Blev kallad fetto, hora osv. Blev nerslagen på skolan så pass att jag haft problem med min rygg sedan dess eftersom de äldre killarna hoppade på min rygg. Det slutade med att jag spenderade rasterna på toaletten.
Jag spelade även fotboll sedan sju års ålder men slutade med detta då jag dög i laget men inte på skolan. Jag började med hästarma och Kalinka var den andra hästen jag red. Ett år senare när jag var nio år, började jag sköta henne en dag i veckan efter att ha haft två andra sköthästar på ridskolan. Jag tyckte synd om Kalinka eftersom alla hästar hade skötare, utom hon. Ingen tyckte om henne för hon var "sur", trög och vägrade hoppa. Hon blev även kallad för älgen. Jag tror det var omedvetet men nu i efterhand inser jag hur pass lika vi var.
Ju mer tid jag spenderade i stallet, desto mer började jag tycka om Kalinka. Jag började hyra henne på påsklov, vinterlov och sommarlov. När jag var 13 år och Kalinka var 17, skadade hon sig i hagen så pass mycket att hon släpade det högra bakbenet bakom sig. Tanken var då att om hon blev bra, skulle jag köpa henne så jag började dela ut reklam för att tjäna pengar. Men ridskolan behövde ha en häst som kunde gå lektioner och därför hade de inte plats till Kalinka. Det slutade med att jag blev fodervärd på henne och hade henne uppstallad hos ridskolans granne.
Jag skötte henne varje dag. Cyklade dit innan skolan för att ta ut henne, cyklade dit efter skolan för att ta in henne och sköta om henne. Hon blev en helt annan häst, den häst jag lärt känna under somrarna när jag hade hyrt henne och tagit henne till betet. Hon var glad, pigg och alldeles underbar.
Månaderna gick och det var dags för återbesök hos veterinären. Jag fick följa med Lena till veterinären som sa att Kalinkas ben faktiskt läkt och jag kunde börja rida henne lite smått. Sedan köpte jag henne.
Jag har fått elva fantastiska år tillsammans med henne sedan dess. Hon räddade mig, men samtidigt räddade jag henne. Hade inte vi funnit varandra, hade hon förmodligen skickats till slakt den där dagen för tolv år sedan då hon skadade sig. Jag är tacksam för varenda dag jag haft med henne, varenda minne finns i hjärtat och jag önskar jag tagit tillvara på de sista åren bättre än jag gjort. Jag kommer aldrig glömma henne och detta gör faktiskt ondare än jag trodde.
Vi har en connection jag inte kan förklara. När jag haft det tufft av olika anledningar, har jag gått ut i stallet och satt mig i hennes box. Hon har buffat, puffat och ofta lagt sig ner med sitt huvud i mitt knä. Vem ska jag nu gå till när jag har det jobbigt? Hon är min bästa vän. Det har hon alltid varit, och kommer alltid att vara ♥
Tack för dessa åren och alla minnen, hjärtat ♥
