Nu är det dags att ta itu med träningen igen och eftersom jag fått schema för hela nästa vecka så har jag kunnat planera in nästa veckas träning. Awesome!

Måndag: Gym
Tisdag: Spinning + Kickbox
Onsdag: Ridning
Torsdag: Spinning
Fredag: Promenad
Lördag: Spinning
Söndag: Kickbox

 

 

 

Tänkte dela med mig av en "feelgoodlåt". Det kan ni, likaså jag behöva.

 

 

Yeah, You could be the greatest
You can be the best
You can be the king kong banging on your chest

You could beat the world
You could beat the war
You could talk to God, go banging on his door

You can throw your hands up
You can be the clock
You can move a mountain
You can break rocks
You can be a master
Don't wait for luck
Dedicate yourself and you can find yourself

Svar: En viktcoach eller en hälsokonsult som det egentligen heter, är en "coach" som vi tilldelas när vi börjar på Xtravaganza. De finns för att stärka oss, inspirera och coacha oss mot våra egna mål och resultat. Sedan finns de också för att lyssna och förstå oss. De har såklart kunskap i kost, mental och fysiskt träning osv.

 

Svar: Man betalar inte bara maten, utan även medlemskapet vilket man betalar för tre månader åt gången och vad du betalar, beror på vilket program du är med i. Jag tror det finns tre olika program som kostar olika mycket i månaden. Jag betalar 599 kronor i månaden för att vara med i Xtravaganza. Detta är ett pris som vi fixat fram som bara gäller mig då jag precis köpt ett nytt gymkort då jag skulle starta annars ingår även gymkort i detta pris.

 

Maten kostar 599kronor för en veckobuffé (21 påsar). Sedan finns de färdiga shakerna som kostar 369 kronor för 12 stycken (3 paket) eller 125 kronor för 4 stycken (1 paket). Annars kostar de 35 kronor styckesvis. Sedan tillkommer oljan som kostar 129 kronor, Psylliumfrön som kostar 139 kronor och slutligen Omega3 som kostar 135 kronor.

 

Svar: Jag startade på Xtravaganza den 11 februari 2012. Körde stenhårt fram tills den 22 juli 2012 och sedan föll det lite. Håller fortfarande på att komma tillbaka till att köra stenhårt. Men en dag i taget. Snart har jag fullt fokus igen.. Har gått upp en del i vikt under denna månad jag fallit men förhoppningsvis är jag igång till fullo snart igen.

Nä, det är fan så. Ingen gör det åt mig.

 

De senaste dagarna har jag bokat in träningspass som jag sedan avbokat "för jag haft en orsak". I måndags var det första dagen på helfarten igen och jag kände jag skulle fokusera på det. Igår hade jag kramp i vaden efter att en brukare på jobbet trillat och jag tagit emot henne. Idag har jag fortfarande ont i vaden.

Ja, ni ser ju. Det är ett riktigt dåligt mönster som jag måste bryta NU. För jag saknar att träna något enormt. Ikväll är det träning på schemat iaf då det är ridning som står på schemat och det vill jag inte missa för allt i världen.

Det är skönt att jag kan vara så öppen och ärlig i min blogg. Jag kan skriva allt som jag har på hjärtat och ni finns där och stöttar.

 

Jag var på mitt möte med viktcoachen och vad hon sa, tänkte jag skriva i ett eget inlägg. Om det inte är intressant för er att läsa, är det bra för mig att ha kvar och blicka tillbaka när det känns tungt igen.

Vi kom fram till att jag skulle starta min helfart idag. Och det har jag gjort. Jag har tagit mina fröer, olja och omega3-kapslar. Jag ska snart dricka min första shake och sedan är det full fart framåt som gäller.

 

Jag har vägt mig på hemmaplan, har gått upp en del kilon men låter mitt -50,2 stå kvar eftersom jag inte litar på vår våg riktigt. Jag tänkte väga mig inne på viktcentret första gången om två veckor och uppdaterar om min vikt då igen.

Jag har världens bästa vänner som stöttar mig i detta. En vän som stöttar lite mer än andra, och det är Emelie. Sedan har jag en familj som verkligen finns där och stöttar mig så gott de kan. Min vitkcoach stöttar mig också såklart och sist men inte minst så stöttar NI mig. Ni är härliga hela bunten!

Nu ska de sista kilona väck!

Ja, jag har kommit till en insikt nu när jag haft det lite tufft ett tag och känner att jag ska vara ärliga mot er. Jag har tappat helfarten och börjat med något så hemskt som tröstätning.

 

Varför tröstäter jag då?

 

Well, jag var i ett förhållande som inte var särskilt hälsosamt för varken mig eller killen som nu är helt över och så ska det vara. Vi bråkade om småsaker som blev till enorma saker, vi undvek varandra lite och "hann" inte prata osv. Ska jag vara ärlig så har jag inte varit så ledsen över detta, utan det har mer känts som en lättnad att det nu är över. Visst, det är alltid trist när förhållanden inte fungerar men jag går igenom en sån sjukt stor förändring nu. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt.

 

En annan orsak till tröstätningen har nog varit efter att jag svimmade och blev hemma två veckor. Rastlös, ensam och då åt jag en massa skit istället. Inte rätt väg alls, det är jag medveten om.

 

En tredje anledning är att det varit lite kaos på ett av mina jobb där de misstrott mig utan anledning pga en kollega som "hittat på saker om mig". Istället för att prata med mig och fråga hur jag mått, har de gått bakom min rygg och gjort ändringar som påverkar mig som så att jag skulle jobba dagpass istället för nattpass eftersom arbetsledaren var orolig att jag skulle svimma på arbetet under natten när jag var ensam med brukaren. Sa dock att jag har läkarintyg på att jag är frisk och att hon inte trodde det skulle hända igen. Känner inte att de har "rätt" att göra det då de inte har någon grund för detta.  Allt har bara skötts så jävla fel. Men det gör inte så mycket för min anställning går ändå ut hos dem den 28:e augusti.

 

Jag pratade med min viktcoach häromdagen och sa att jag skulle börja på helfarten då men då kom ännu ett bakslag så jag har inte kommit igång ännu.

 

Men efter gårdagskvällen är jag säker på att det får vara nog med såna här dumheter. Jag ska kontakta en psykolog som kan hjälpa mig med hela tröstätningsgrejen. För först NU inser jag att jag sysslat med detta innan också. Missbrukartendenser finns i familjen (min pappa är alkolist) och det sägs att dessa beteenden kan gå i arv. Killar väljer oftast att missbruka alkohol medan flickor väljer att missbruka mat, en självdestruktiv väg helt enkelt.

 

Det är faktiskt ett jävligt stort steg för mig att se, acceptera och berätta att jag tröstäter. Jag kan stå för det nu och det är först nu jag själv sett det. Idag ska jag träffa min viktcoach och prata med henne om detta.

 

Innerst inne tror jag att jag är rädd att förändras för det känns inte säkert och tryggt. Killar kollar på mig på ett helt annat sätt (vänder sig om, flirtar osv) och det får mig att känna mig osäker. Att vara tjock känns tryggt för då vet jag att jag inte är något att se på och då vet jag vad killar tänker när dom ser mig (vilket fetto!!). Sjuk tanke va?

 

 

Om jag inte sätter stopp för det så kommer jag se ut såhär igen om ett år.

"En snopp är som en ful unge. På något sätt är den söt ändå!"

HAHAHAHA. Har haft en härlig eftermiddag med min lilla fina böna.

Ja, jag har försökt så gott jag kan med helfarten och körde ganska hårt på det två dagar under total stress på jobbet.

 

Sedan föll det lite igen och jag åt två dagar.

 

Idag är jag på helfarten igen. Nu har det lugnat ner sig jobbmässigt denna vecka så det är ganska skönt att faktiskt kunna ta det lite lugnt också. Så idag kör jag på. Sedan får jag hålla mig hela veckan för att det ska fungera. Jag tror att bara jag kommer in i det igen så går det lättare.

Har pratat med min viktcoach om detta då hon ringde idag. Vi ska ses på torsdag innan gruppträffen och prata om allt då. Upptrappning och allt som sker just nu osv.

Hon sa något smart till mig, nämligen "Det som har varit, har varit och kan inte påverkas men det som är nu, är framtiden och den kan du påverka".

 

Hon har så rätt.

 

Förlåt om jag skriver om mina svårare dagar här just nu. Det kan inte vara roligt att läsa här när jag bara failar. Jag ska förklara allt så fort jag får tillfälle. Det är massor som hänt som jag inte skrivit om här och därför har uppdateringarna också blivit så som de blivit.

 

 

Nu blickar vi framåt.

Ibland är det tur att jag har min mamma. Det är inte ofta jag säger det och det är inte heller ofta jag "behöver henne" men idag var en sådan dag.

 

Efter ett pep-talk med henne ikväll så har jag insett att hon är ganska bra att ha ändå.

Tror nog jag måste ha den bästa viktcoachen faktiskt. Idag var hon ledig, vilket jag inte visste om. Skickade henne ett sms om allting och hon ringde upp mig på sin lediga dag, från sin privata mobil. Det kallar jag service.

 

Jag ska börja på min helfart redan ikväll på nytt.

 

Jag ska tänka på varför jag gör denna resa. Vad vill jag ha ut av detta?

 

När det känns tyngre så ska jag lyssna på min mentala träning eller försöka ta mig ut på en liten promenad för att rensa tankarna. Jag måste föra över de mentala spåren till min mobil så jag kan lyssna på det på jobbet också när det finns möjlighet till det.

Detta är sista spurten på min helfart och då ska jag fokusera på en vecka i taget, hur har denna vecka känts? Ska jag fortsätta?

Detta ska jag göra nu för att jag ska lära om mig på nytt, från scratch istället för att påbörja mitt nya leverne när jag redan återgått till gamla dåliga vanor för då var det tydligen svårare att få rätt med maten.

 

Hon sa även att man lätt kunde få sug om man inte påbörjade sitt ätande på rätt sätt eftersom man under helfarten har den bra balansen på alla substanser man behöver få i sig, vilket man inte har när man börjar äta på fel sätt.

 

Jag berättade även att det var efter att läkaren tvingade i mig snickersen som det började falla och hon sa att det inte var konstigt eftersom jag inte hade tänkt börja äta på det sättet och det var inte konstigt att jag kände som att jag misslyckats då eftersom jag varit så pass fokuserad så pass länge som jag varit.

Allt detta var sånt som jag egentligen visste och imorse tog jag mina fröer, omega3 och oljan eftersom jag hade för avsikt att börja med helfarten redan imorse. Då sa coachen att "nu åker du till ditt jobb, tar med en påse helfart och kör hårt".

 

Tydligen hade de i min grupp frågat efter mig i fredags när jag inte var på gruppträffen eftersom de ville se hur det gått för mig nu under sommaren. Så nu får jag köra hårt tills nästa träff så de ser att det faktiskt gått bra i sommar förutom de 2½ senaste veckorna.

 

 

Kommer ju faktiskt i mina måljeans nu. Något som var ett av mina mål med denna viktnedgång.

Skickade ett sms till min viktcoach så jag hoppas hon hör av sig när hon har tid. Men det gör hon nog.

 

Nu får jag ta och få ordning på det här.

 

 

Jag var aldrig på gruppträffen i torsdags och jag har inte heller pratat med min coach. Jag har inte påbörjat helfarten igen och ja. Träningen skulle jag också komma igång med idag men så blev det inte heller.

 

Vad fan håller jag på med?

Känns nästan som att jag är rädd att förändras. När jag ser mig själv i spegeln känner jag mig bara äcklig och fet. Förtjänar jag verkligen att gå ner mer i vikt? Förtjänar jag att nå mitt mål? Varför gör jag såhär mot mig själv?

 

Det är många tankar som snurrar just nu. Jag måste skärpa till mig. Nu. Innan det är för sent. För jag vill aldrig komma dit igen. Aldrig. 2012 är mitt år. Jag ska bli lycklig med mig själv.

 

Jag, den 13:e dagen på min helfart.

Ja, nu har jag fullt upp minsann.

Har hittat på en massa skoj som Tivoli i Köpenhamn, en heldag i Kivik/parken, en tur till Smygehuk för lite strömming och glass men även lite bad. Jobbat har jag också gjort så det har verkligen varit fullt upp. Men jag har haft askul och håller tummarna för mer roliga dagar.

 

Just nu sitter jag hemma för 2½ timmes rast. Snart ska jag tillbaka till jobbet med andra ord. Jobbar delad tur idag så det är fullt upp hela dagen. Imorgon börjar jag inte förrän 15.15 så då tänker jag inte sticka tån utanför täcket förrän det är dags att åka.

 

 

 

Det har varit finfina dagar som ni ser!

Yes, ni hördemig. Jag drar utomlands. Har ledsnat på Sveriges kalla klimat och hade tänkt att bege mig söderut..

 

....för en helkul dag på Tivoli i Köpenhamn med Kim. Wooaaah!

Ha en underbar dag!

 

 

Jag måste bara tacka för all er fina respons i mitt förra inlägg.

Ni är så fruktansvärt söta och stöttande. Jag blir så grymt glad över att det är just ni som läser min blogg. Jag är glad att ni dagligen tittar in och lämnar stöttande kommentarer fast jag är riktigt dålig på att svara och godkänna dem. Men jag läser varenda en med ett leende på läpparna. Söta ni!

 

Tänkte dela med mig av en ny före/efter bild. Jag har ju varit lite nere nu de senaste två veckorna vilket jag tror beror på att jag blivit tvingad till att vara isolerad med smärta i nacke/skalle och magsjuka. Härlig kombination va.

 

Jag bestämde mig idag efter jobbet att prova mina favoritjeans som jag alltid hade på mig när jag gått ner cirka 30 kg.

Detta är alltså jag, i samma par jeans i slutet av maj, och idag i början på augusti. 2 månader, 1 par jeans, 1 kropp och cirka 20 kilos skillnad.

 

 

Helt sjukt om jag får säga det själv.

Jag har funderat en hel del och kommit fram till en rätt så intressant sak. Det finns inget "imorgon".

 

Jag minns mig själv innan alla de gånger jag skulle försöka ta tag i mitt liv. Vissa gånger lyckades jag gå ner cirka 20-30 kilo, sedan föll allt och jag gick upp igen. Ni som följt mig här på bloggen länge, har ju även följt det.

 

Jag har alltid varit en sådan som tänker "jag börjar på måndag" eller "imorgon blir det andra bullar". Det har aldrig fungerat. Jag tror inte att det fungerar om man planerar att man ska börja en viss dag. För man lurar sig själv. Jag tror numer att det handlar om att man måste ta ett beslut "här och nu" och köra på det.

 

Jag minns när jag skulle börja på Xtravaganza. Detta var en lördag i februari. Anledningen till att jag just valde en lördag, berodde på att jag ville komma in i det hela innan jag började jobba på måndagen. Det fanns även en annan anledning till att jag valde en lördag för vet ni vad jag gjorde på fredagen innan jag började? Jag tog ett sista farväl till "mitt gamla liv". Jag köpte hem thaimat, chips, dipp, Ben & Jerrys-glass och ett Fazer Salmiakki-choklad. Allt detta tryckte jag i mig på en kväll. Helt sjukt.

 

Sedan dess har jag kört stenhårt på min helfart på Xtravaganza fram till den där söndagen för 2 veckor sedan då läkaren gav mig snickersen. Efter det har jag börjat fuska eftersom jag i min tröga hjärna ser det som ett misslyckande. Min helfart som jag aldrig fuskat på, var förstörd efter en snickers som läkaren tvingade i mig och därför kunde jag lika gärna fortsätta "för jag hade redan misslyckats". Visst låter det sjukt? Jag har gått ner 50,2 kilo men när läkaren tvingar i mig en snickers så har jag misslyckats.

Det är något jag skäms för, men något jag känner att jag måste berätta. Min viktcoach vet ingenting eftersom jag inte pratat med henne sedan den där dagen jag var på sjukhuset. Jag har dock en tid med henne på torsdag då jag ska träffa henne och då ska jag berätta allt som jag hållit på med de två senaste veckorna och då får vi planera hur jag ska göra med allting.

 

Jag känner mig lite dum och jag ser det lite som ett misslyckande. Jag vet inte varför jag gjort såhär och jag vet inte heller hur det kommer påverka mig och min fortsatta viktnedgång. Jag tror att jag gjort det eftersom jag varit hemma och sjukskriven. Jag har även haft en del motgångar både på jobbet och privat. Det är mycket som hänt dessa två veckor och jag tror att jag vänt mig till att fuska som en slags tröst just för jag inte riktigt vet vem jag är just nu.

 

Något jag vet, är att jag MÅSTE börja med min mentala träning. Jag tror det är där skon klämmer. Just att jag går igenom en förändring som måste stöttas upp mentalt.

 

Så alla ni som skriver att jag är duktig och att ni beundrar mig och att ni är stolta över mig (ja det finns faktiskt folk som skriver det till mig),  jag är ledsen om jag gör er besvikna. Men jag kände att jag måste berätta vad jag sysslat med de två senaste veckorna när jag varit sjukskriven.

En förändring måste göras nu. Inte imorgon, eller på torsdag. Något måste göras nu.

 

Det är mycket som jag måste jobba med, både psykiskt och fysiskt för att jag ska få ordning på allt som har med min vikt och min syn på mat att göra. Det är en lång resa kvar och jag hoppas ni fortsätter följa mig och min kamp.

 

En sak vet jag säkert, och det är att jag aldrig vill se ut såhär igen.

 

Usch, jag känner själv hur jag har börjat tappa fokus nu på slutet.

 

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Beror det på att jag är rädd att förändras eller beror det på att jag inte förstått att jag förändrats? Allt började efter de tryckte i mig Snickersen på sjukhuset. Innan dess har jag haft totalt fokus och den läkaren ställde till med detta.

Jag tror personligen att en del av detta kan bero på att jag inte kommit igång med min mentala träning så som jag skulle ha gjort för längesen.

Jag tror jag måste snacka med min viktcoach om detta och komma in på rätt spår igen. Så det inte skiter sig för mig...